Kompisar, nu vet jag var min inspiration till skrivandet har tagit vägen. Jag hittade den nyss när jag var ute. Kvällspromenad var planen, men den utvecklades sedemera till en liten löprunda (när man säger löp"runda" så låter det ju alltid som att man sprungit runt halva stan, men nu snackar vi knappt 2 km). Bara för att jag ville. Kravlöst. Ingen klocka, ingen gps och med telefonen i handen. Med utsläppt hår.... Hade inte ens rätt sportbh på mig! Ändå mindes jag plötsligt varför denna pulshöjande terapi en gång var så viktig för mig. Mindes hur det var att springa utan prestation. Mindes plötsligt varför jag längtade efter att få komma ut och bara vara här och nu samtidigt som benen pinnar på under mig.
Det är springandes jag skriver mina bästa blogginlägg. Nåja, inte riktigt (fick just en lustig bild i huvudet), men texterna föds ofta under dessa träningspass (och sen gäller det att fort som fan plocka upp iPhonen och skriva ner de ljusa idéerna när man kommer hem. Så var det med den mindfulnesstunden :-)).
Gick ut tung som en sten och anlände hem lätt som en fjäder (ja, känslan alltså - om man ändå brände så många kalorier på en kvällsrunda ;-)).
Livet är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner, ner och upp. Fint och fult. Fulfint. Precis som det ska va. Och imorgon fyller jag år.
Före och efter kravlös och kort löptur (fast ok - båda bilderna är tagna efteråt. Men skulle illustrera bara. Too much information?). Ja, såklart hann en attackmygga anfalla mig när jag stannade till för att fota (som synes till höger), de jävlarna lever minsann än.
Mitt vackra Norrland. Längtar till Uppsala också, min kära sambo ringde mig idag! Har en riktigt grym höst att se fram emot... :-) Men först lite mer sommar!