Alltså. Det här med MAT.
Så oerhört komplext och svårt för så många, mig inräknat. Idag är det tydligen ett nytt fettkrig på gång i media, vet inte om ni läst. Jag skummade igenom det lite och säger ingenting, suckar mest... För att det alltid är nåt. För att det alltid måste vara ett krig: världen är antingen svart eller vit, ni vet....
När det kommer till mat och det vi stoppar i oss, så försöker jag se hela sammanhanget och inte snöa in på "detaljer". Om du inte har en bra grund i din kost så spelar det förmodligen mindre roll om du äter exakt så mycket protein som du behöver eller om du får i dig lite för mycket salt. Jämför det med ditt hus: om du har en vattenskada i en vägg, och du bara byter ut tapeterna (dvs detaljerna), så kommer skadan snart att göra sig påmind igen, kanske värre denna gång eftersom den fått ligga och gro medan du sopat igen spåren.
För att välja mat som är bra för oss så tror jag vi behöver vilja vara snäll mot kroppen. Vilja optimera dess förmåga. Hjälpa den framåt för att må bra. Inte bara när det kommer till träning, utan i hela livet i stort. Jag vill ha en stark och frisk kropp som orkar med alla mina upptåg och som håller länge. För mig har det många gånger förr handlat om att gå ned i vikt eller hålla min vikt, och det är fel motiv (tycker jag). Yttre motiv som ger yttre motivation. Yttre motivation är ingen bra grund att stå på. Även här läcker vattnet snart igenom tapeten. Fast man kan ju vilja må bättre och på köpet tappa några kilon, men det är en annan femma. Numera vill jag ge min kropp bästa möjliga bränsle för att må bra inifrån och ut. Alltid inifrån och ut. Jag äter oftast mat som jag tror bidrar till mitt fysiska välmående, och emellanåt sånt som själen vill ha (ja, med andra ord choklad... och sånt :-)).
Jag avskyr ord som "strikt", "diet", "nyttig" och liknande. Varför ska man alltid förknippa kosten/maten med något negativt eller något måste? Varför kan vi inte försöka njuta och se det som bränsle istället? (jag ställer dessa smått provocerande frågor lika mycket till mig själv som till er - menar med andra ord inte att jag gör rätt alla gånger). Jag strävar inte efter att vara "PERFEKT" (DET ordet avskyr jag verkligen), för då skulle ju minsta snedsteg vara en katastrof.
Jag strävar efter att ha en så pass bra grund och balans i min kost att jag har råd med mina "snedsteg" och kan vara go och glad ändå. För visst är det roligare att vara glad (än att gå runt med ångest)..? :-)
Jag har genom åren provat mycket och återgår gång på gång till det mest naturliga. För mig är det bäst. För mig handlar det helt enkelt om mognad - kostmognad (tvivlar på att det finns ett sådant ord, men ni hajar min poäng). Jag har aldrig hävdat att jag är "färdig" med min syn på kost (det är jag säkert inte nu heller); jag har provat mig fram och de senaste 1,5 åren har ni fått hänga med och läsa om mina upplevelser och erfarenheter. Det har hänt mycket på den tiden och jag har lärt mig massor om mig själv, min kropp och kanske framförallt om mitt huvud... :-) Sånt jag bara tror man kan lära sig genom att prova själv. Man kan inte läsa sig till allt.
Ja alltså. Det här med kost. Komplext är bara förnamnet. Som en av mina nördiga vänner (förlåt M :-)) sa: "du får säga vad du vill om matematik Maria, men det är i alla fall logiskt!" Jag brukar likna kosten vid en religion: man får själv välja vad man tror på helt enkelt. Så länge du tror på det du gör och känner att det är rätt för dig så kan ingen annan berätta för dig vad du ska eller borde göra. Inifrån och ut. Inifrån och ut. Inifrån och ut.
Kan ni inte berätta för mig om er syn på kost eller tankar om mat i allmänhet? Skulle vara väldigt intressant att få läsa!
