Botemedlet mot mina dippar stavas alltid på samma sätt: vänskap. Förr trodde jag att jag behövde vara ensam. Ibland är det såklart så, men allra oftast behöver jag faktiskt vara med mina underbara närmaste. Begav mig iväg till en öppen famn och öron som lyssnar, som hör vad jag säger och som förstår mig. Som vill väl och som bryr sig om. Efteråt var hjärtat tusen gånger lättare och själen gladare igen :-)
Blev också bokstavligt talat lättare efter att jag dumpat av ett paket (till mig själv) på posten. Det lustiga i kråksången är att jag svarade "äh, några kilo bara" på frågan om jag visste vad paketet vägde (maxgränsen var 20 kg). 15 kg visade vågen och kvinnan bakom disken skrattade fram "Några kilo? Du är stark du...". :-)
Vilodag igår, och det blir vilodag idag med. Mitt i kaoset som rådde så försvann det för mycket tid. Det gör inget. Jag har fått gjort det jag skulle idag, och det är alldeles tillräckligt. Ikväll ska jag på dejt med en stjärna och sen se hockey. Träna hinner jag göra imorgon.
En underbar kväll.