Jag ägnade stor omsorg åt att ordna en superfrukost boostad med ungefär en miljon vitaminer, och hoppas på att bli superfrisk. Drömma går ju.
Gurglar saltvatten för kung och fosterland (pappa lovar alltid dyrt och heligt att det är lösningen på allt halsont) och katten vänder huvudet på sned, tittar frågande på mig och tycks undra om matte blivit dum i huvudet som ger ifrån sig så konstiga ljud.
Äter Mucoangin fast jag mest tycker det är äckligt att få gommen bedövad. Är det inte halsen som ska bli hjälpt? Ska prova Zyx istället (update: det var minst lika äckligt, tror jag återgår till saltvattnet!).
Läser tidningen och lyssnar på P4 Norrbotten som alltid pratar i mina föräldrars kök. Känner ett lugn jag inte känt på länge. Inte sedan sist jag var här, typ.
Pluggar inte. Men snart.
Laddar batterierna till min Nikon som fick följa med på resan. Om jag går långsamt och klär på mig massor så kanske det går att ta en liten promenad och fota senare idag?
Nu ska jag koka ännu mer kaffe (F, här är det perkulator som gäller!) och plocka upp böckerna. Det känns faktiskt helt okej, nästan kul till och med. Har som sagt fått mig ny motivation och inspiration. Plugget är ofta kul, så länge jag inte känner mig stressad. Då är det bara en tung börda. Stressen dödar så mycket glädje och välmående, därför försöker jag minska den så gott det går. Har skrivit om hur jag gör det här.
Hard work pays off vet ni, och jag gillar verkligen utvecklingen mitt liv haft det senaste året. För ett år sedan kämpade jag med fysik och kemi på Komvux, skrev Högskoleprovet och drömde om vad framtiden kunde tänkas bära i sitt skägg. Nu vet jag. Betydligt mer än då i alla fall. Och ingen är mer nöjd än jag! Känner mig stolt över att ha en plan som jag faktiskt följer, trots alla motgångar jag stött på. Stolt över att jag inte ger upp. Det kanske är vardagsmat för er andra, men för denna rastlösa själ har det varit en dröm. Det har varit en dröm att ha en dröm. Att ens bestämma mig för att stanna på samma ställe i 3 år var stort för mig. Nu vet jag att jag kommer göra det, jag kommer slutföra detta. Bara det innebär ett stort lugn. Framtiden har aldrig känts ljusare (ja herregud vilken klyscha, men det känns verkligen så) trots att jag vet att det återstår ungefär trehundratjugofemtusen pluggtimmar innan jag är klar.
Men plugget blir inte gjort av sig själv, dags att börja så jag hinner klart innan övriga hushållet kommer hem.
Superfrukost. Detta plus ett par ägg och kaffe och jag är redo att.... Soffhänga igen.