Idag har jag roat mig med lite shopping (jaaa, någon fysisk aktivitet får jag väl ändå ägna mig åt), matlagning och plugg. Soffhäng. Tv. Godisätande för andra dagen i rad. Eller egentligen vet jag inte vilken dag i ordningen det är - den senaste månaden är det nog lättare att räkna de dagar jag inte ätit något onödigt (med "onödigt" menar jag impulsiva och helt oplanerade beslut).
Om jag mår bra av detta? Tvek på den. Varför jag inte gör något åt det? Jag vet inte. Ärligt talat. Det mesta i mitt liv har stått på paus senaste tiden tyvärr, och DET mår jag verkligen inte bra av. På något sätt känns det ändå bra att visa upp att även jag har dåliga dagar, dåliga veckor till och med. Att jag inte är någon renlevnadsmänniska har nog de flesta av er listat ut redan. Det är inget jag eftersträvar att vara heller. Men nu börjar vi prata dåliga vanor, och det gillar jag inte. Om jag ger upp? Nej! Livet är långt. Jag är i en svacka. En svacka som jag ska ta mig ur. Behöver samla kraft. Just nu har jag lite svårt att se var denna kraft ska samlas ifrån bara...
Är egentligen inte förvånad över att jag blir sjuk just nu. Det är klart jag är frustrerad, men jag tänker inte att "åh vad det är synd om mig, aldrig får jag vara glad och alltid händer sån här skit mig, varför har jag så otur, jag som har kämpat så hårt". Kroppen drar helt enkelt i handbromsen och tvingar mig att ta mitt förnuft till fånga och sitta still en stund. Fröken Duktig har suttit på min axel ett tag och jag tror att tävlingsmänniskan i mig har börjat se skolan som en sport. Kan hela tiden ge lite mer, bli lite bättre, plugga lite mer. När jag inte pluggar har jag dåligt samvete, trots att jag kanske redan spenderat 10 - 12 timmar på skolan den dagen. För mig finns det inga lediga dagar och först nu när jag skriver det svart på vitt så inser jag hur stört det är. Hur svårt jag än har för mina kurser så måste jag kunna ta ledigt emellanåt. Det är inte hållbart i längden att köra på i 190. Jag har sagt flera gånger att "det är bara en period, snart är den slut", fast jag inser att slutdatumet för "den där perioden" ständigt flyttats fram. Att jag inte ens kan slappna av en dag utan att känna att jag boorde göra något... Det är inte sunt. Det där förbannade dåliga samvetet alltså..... Jag vet inte vad jag flyr från, egentligen.
Om det är något som gör mig trött, så är det att jag aldrig verkar få till ett flyt i träningen utan att det hela tiden blir avbrott efter ett par månaders fokus. 2012 var en enda lång berg- och dalbana av sjukdom, skada och operation inklusive återhämtning. Trodde 2013 skulle bli rena drömmen i jämförelse. Så har det inte direkt blivit hittills och jag blir så oerhört frustrerad när jag tänker på det. Säkert är det mycket mitt eget fel och man har alltid ett val. Mina val gör att jag inte kan prioritera träningen så mycket som jag skulle önska och det är skitjobbigt på ren svenska, SAMTIDIGT som jag är säker på vad jag vill. Fan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ena stunden låter jag helt glad och nästa är jag i botten. Jag förstår om det låter knäppt, men det är så det känns inuti också. Resan från toppen till botten är kortare än någonsin just nu.
Och återigen känner jag mig passé. Det känns som att det enda jag skriver om är hur skitjobbigt allt är, och det är inte direkt en sådan blogg jag tänkt mig att driva. Jag vill inspirera, motivera och uttrycka tränings- och livsglädje. Det finns de som gör det betydligt bättre än mig just nu, och de senaste dagarna har jag på allvar funderat på denna blogg. Det finns såå mycket jag VILL: fixa ny design (kanske ny plattform till och med), nya samarbeten och utveckla. Ser egentligen en stor potential och har massor att skriva om. Men tiden finns inte, hur mycket jag än vill. Och det är så förbannat trist. Jag vet inte. Jag funderar vidare.
Jag har i alla fall slutat småäta. Alltid något positivt. Det brukar lösa sig när jag inte tänker på det. Så nu släpper jag den tanken igen, för säkerhets skull. Har ställt fram pjäxorna i hallen. Kanske, kanske jag är frisk imorgon. Behöver mina endorfiner.
