God morgon kompisar.
Solen skiner och det är en fantastisk lördag. För mig innebär det i och för sig bara att tredje helgen i rad på skolan tar vid, men först tänker jag unna mig en liten löprunda i solen. Det är jag värd!
Efter min medverkan (nu kan jag länka på riktigt, hehe) i Cillas inspirations- och motivationsserie igår fick jag frågan hur jag gjorde när livet kändes meningslöst och allt bara kändes tomt (det var en väldigt bra beskrivning av hur jag kände för övrigt).
Jag har efteråt insett att min räddning var att jag hade ett mål. Något att fokusera på och kämpa för, så att inte allt bara känns som en meningslös röra. Så att inte mitt självförtroende kördes ännu mer i botten. Jag ville något med livet och det var det som höll mig uppe. Någonstans kände jag att denna förjävliga period skulle ta slut en vacker dag. Det gav mig en anledning att faktiskt kliva upp ur sängen på morgonen, trots att livet i övrigt kändes väldigt meningslöst. Jag skojar inte när jag säger att jag varje morgon önskade att dagen skulle ta slut så jag fick gå och lägga mig igen. Det kunde ske redan efter middagen. Många timmar och dagar under den här perioden är en enda stor dimma som jag inte minns något av, för att jag har sovit eller legat i sängen. Så för min del var det fysik och matematik som hjälpte mig upp ur skiten (det kunde man aldrig tro va? :-)). Fortfarande har jag svårt för den staden jag bodde i, vill helst inte åka dit (fast jag har många vänner jag skulle vilja hälsa på); det väcker för många mörka minnen. Jag har sett livets ljusaste och mörkaste sidor och jag är tacksam för bägge delarna, hur svårt och jobbigt det än har varit. Det har gjort mig starkare i slutändan.
Jag ville verkligen läsa till ingenjör trots att jag absolut inte har någon talang för något av dessa ämnen. Men jag tycker de är intressanta och vill lära mig. Komvux och kurserna där hjälpte mig att tänka på annat än på livet, som jag redan grubblat sönder flera gånger om. Jag hade redan då en vision om hur mitt liv skulle se ut och vad jag ville jobba med som färdigutbildad. Denna har förändrats lite men är i det stora hela samma som för ett och ett halvt år sedan. Jag har alltid varit impulsiv och haft svårt att avsluta saker och projekt jag påbörjat, något som också lett till att jag känt mig misslyckad många gånger ("varför väljer jag alltid fel, varför gör jag alltid fel, varför kan jag aldrig göra klart saker och ting, jag förstår att ingen orkar leva med en sån som jag..."). Jag har flyttat mycket och testat olika saker längs vägen. Däremot kändes det aldrig som ett misslyckande att byta inriktning på min utbildning och framtida karriär. Kanske det är så det känns att äntligen, för första gången i sitt liv, hitta rätt? För mig är det stort att hålla fast vid vad jag vill såhär länge. Att jag fortfarande är stensäker på att detta är rätt för mig. Det känns lite crazy. Crazy på ett bra sätt!
Så mitt enda råd är att hitta något du brinner för. Det behöver inte vara en utbildning; det kan egentligen vara vad som helst som du vill göra. Hitta något att kämpa för och fokusera på. Det är en oerhörd kick för såväl självkänsla som självförtroende att tro på något och arbeta hårt för att lyckas med det. Jag minns så väl torsdagen den 12 juli 2012 när jag satt på jobbet efter lunch och inväntade antagningsbeskedet. Uppdaterade, uppdaterade, uppdaterade sidan. När beskedet till slut damp ner vågade jag knappt titta på det. Det var min dröm att komma in på den här utbildningen och jag vågade inte tro att jag, som varit så väldigt trött på livet, skulle få en ny chans att bli ett bättre jag. Men det fick jag. Min dröm har definitivt inte varit någon dans på rosor: utbildningen var och är så mycket svårare än jag kunde föreställa mig (brukar säga att det är tur att jag inte visste på förhand hur svårt det skulle bli, för då hade jag nog aldrig vågat börja och alltså missat det som passar mig som handen i handsken). Nu har jag gjort tre fjärdedelar av mitt första år och är fortfarande riktigt stolt över att få kalla mig för teknolog eller blivande ingenjör. Det pirrar liksom i magen, och för mig har det varit som att bestiga både Mount Everest och K2 samma vecka, ungefär. Och det är inte slut än...
Jag är stolt över att ärligt kunna säga att jag förverkligar mig själv och följer mina drömmar, varje dag. Jag vill inte behöva ångra något jag inte gjorde. Jag vill inte vika ner mig och säga att det är 'för svårt'. För det är det inte. Ni vet; det omöjliga tar bara lite längre tid. Det är tufft, det tar emot, det är fantastiskt kul och gemenskapen är obeskrivlig. Jag tror jag fått ett kvitto på att jag gjort rätt val: jag har stött på så mycket motgångar hittills att jag skulle ha hoppat av redan i oktober om jag inte visste att detta är något jag måste göra. För min egen skull.
Nu ska jag byta om och bege mig ut på den där löprundan. För min egen skull. Sedan ska jag iväg till skolan och fortsätta förverkliga mina drömmar (ja, man får ju välja hur man ser det, haha... Som sagt: tredje helgen i rad och jag hade hellre varit ledig denna helg faktiskt, men det blir vad man gör det till, kvällen på skolan igår var rätt mysig!). Ha en skön lördag mina vänner!
