Blir man trött av att cykla ett par mil sådär på kvällskvisten..? Ehm... Nä. Efter en halvkass natt var jag ändå rätt pigg (läs: inte dödstrött) när jag slog upp ögonen kl 04.58 i morse. Stämplade in på jobbet prick 06.00 och hann med en timmes övertid innan jag gav upp för dagen och begav mig till gymmet. Värmde upp med intervaller på löpbandet och körde ett snabbt bröstpass med bra fokus.
Jag har - med hjälp av goda vänners kloka ord och tankar - insett en grej när det kommer till träning. Jag brinner inte för att springa snabbt. Jag älskade löpningen när den handlade om avkoppling, om att rensa huvudet och att bara få komma ut och låta hjärtat och benen jobba. Nu, när det hela tiden handlar om att bli bättre, att pressa tider och att bli snabbare... Då dog jag. Eller ja, min löparglädje dog i alla fall. Totalt strypt.
Det är kul (och viktigt!) att se utveckling, att ta sig framåt. Jag tar mig inte framåt när det gäller löpningen. Jag tycker inte det är tillräckligt kul för att pressa mig till max varje pass. Jag vill typ... mysjogga lite mer. Eller just nu vill jag inte jogga alls i princip. Intervaller är det enda som lockar. Alla som tränar vet att man behöver se resultat av det man gör för att orka släpa sig iväg till gymmet/löparspåret/gruppträningssalen/whatever månad ut och månad in. Vi vet också att man måste pressa sig utanför den där berömda bekvämlighetszonen för att se dessa resultat. Jag har hela tiden vetat att jag knappast är byggd som en löpare eller har det minsta anlag för den typen av träning. Ändå trodde jag att jag ville bli en bättre löpare. Nu har jag insett - efter ett par månaders dålig motivation - att jag egentligen bara vill springa ibland och helt på mina villkor, utan att pressa mig desto mer, då det helt enkelt dödar min glädje (hej Cilla, vi har ju pratat innan om att jag ligger typ ett halvår efter dig i dessa insikter. Känner du igen dig i detta, måntro..? ;-)).
Alla pass är inte roliga - långt ifrån. Men jag vill ägna mig åt något jag kan utvecklas inom, något jag vill utvecklas inom. Jag har dragit mig för nästan varje löppass i snart två månaders tid. Så ska det inte vara. Mitt självförtroende har verkligen tagit stryk av detta. Jag behöver få känna mig bra när det kommer till träningen. Behöver göra framsteg. Jag har kört "lite av varje" alldeles för länge; då blir man inte bra på något. Man blir halvbra på allt. Och det känns inte som jag. Alls. Kan inte minnas när jag senast följde en träningsplan under en längre tid. Då kan jag inte heller förvänta mig resultat, som ni förstår.
Styrketräningen är ju egentligen min grej. Den träningen har förvisso legat på hyllan väldigt länge nu (vill inte ens tänka på hur länge), och jag har accepterat att jag får börja om från scratch gällande styrka (och även teknik). Men för en gångs skull känns det helt okej. Nu börjar jag från noll. Jag släpper alla gamla meriter och tar det för vad det är - i dagsläget är jag inte stark. Igår köpte jag ett block som ska se till att jag får gjort det jag ska innan jag lämnar gymmet. Min bästa vän (som även är PT) ska hjälpa mig få till en bra split och så ska vi köra lite tillsammans för att väcka muskel- och teknikminnet. Nu vill jag bli stark igen. Vill skapa resultat. Och det känns oerhört bra att be om hjälp: har bollat mycket med kloka vänner - ibland behöver man säga en sak högt för att inse hur sant det är.
Vet ni föresten hur jag blev helt säker på min sak? Jag tänkte mig följande scenario: om någon säger till mig gällande löpningen att "Maria för fan, ta i nu, bättre kan du, skärp dig!", så hade jag nog lagt mig ner på marken och gråtit en skvätt (inget självförtroende där inte). Får jag höra samma sak i gymmet så tänds gnistan inom mig och jag tänker istället "NU JÄVLAR" (oavsett hur otränad jag är liksom). Det är två skilda världar - i gymmet vet jag att jag kan. Gällande löpningen kanske jag också skulle kunna, men jag vill inte (tillräckligt mycket). Jag nöjer mig med att lufsa runt i mitt eget tempo när jag känner för det.
Jag må vara världsmästare på att ändra mig, och jag gillar inte att "ge upp", men nu har jag haft en klump i magen för länge. Det känns inte som att ge upp riktigt heller; ändrar fokus bara. Så får vi se om jag mår bättre av det.
Jag säger helt enkelt hej till gymmet och hej till utveckling och sjuhelsikes massa träningsvärk. Feel's good.
Och ja.... ni ska få höra mer. Såklart :-)
Min nya kompis anteckningsblocket ska hänga med mycket framöver. För första gången på år är jag sugen på att köra styrketräning, på riktigt. Med bra fokus och struktur. Planerat. Jag tränar bäst när någon annan lagt upp för mig vad jag ska göra, hur jag ska göra och när. Den hjälpen ska jag få nu och det är guld värt!