Till att börja med så är det en sak jag undrar över: Vill ni läsa mer om mina träningspass? Jag skriver ju träningsdagbok för mig själv, men det är sällan jag bloggar specifikt om vad jag tränat, kanske för att jag inbillar mig att det tråkar ut er, eller för att jag inte ser min blogg som en genuin "träningsblogg"... :-) Vad sägs?
Hur som helst. Dags för lite träningsprat igen.
Att hitta tillbaka till rätt fokus och attityd* i gymmet tar tid. Det går framåt - jag blir bättre för varje pass och framförallt är det kul, riktigt kul. Jag sliter och kämpar och ger allt jag har för att det känns som att varje repetition i varje set räknas. Idag var det axlar och mage som fick smaka och det brände som bara den.
För mig ligger den största skillnaden mellan löpning och styrketräning i följande: i gymmet kan jag pressa mig när det går tungt, jag kan ge mig på den där sista tunga repetitionen, grymta och grimasera och bara GÖRA DET. Misslyckas jag så är det bara att ta nya tag i nästa set, med ännu mer jävlar anamma. I löparspåret är det däremot inte lika lätt att kapa sekunder; jag är inte uthållig när jag springer och jag är heller inte bra på att pressa mig själv. Jag har inte samma glöd och kämparvilja där. Om man ska utvecklas måste man ha kul, det tror jag stenhårt på. Och som alltid: nej, varje pass är inte kul. Men man måste finna en mening i det man sysslar med, en mening som övervinner den där tröttheten man emellanåt upplever. Alla är vi olika, men för mig finns den glöden inte nedstoppad i ett par löpardojer.
Att ha börjat om från noll är ganska skönt. "Alla är vi barn i början" liksom. Nu kör jag det jag ska utifrån en dagsform som blir allt bättre för varje pass. Man blir bra på det man tränar. Efter en månad med fokus på styrketräning känner jag skillnad. Jag börjar känna mig mer hemma bland stänger och hantlar igen och jag känner mig liksom lugn: litar på kroppen. Jag gör det jag ska i gymmet och det känns rätt. Som att vara kär, ni vet: man känner i magen och hjärtat att det är rätt.
Ledsen om jag tråkar ut er med mina jämförelser mellan styrka och löpning; det är bara det att rullgardinen rullas upp för mig mer och mer för varje dag som går och saker och ting faller på plats. Jag förstår mig själv bättre när jag fått lite distans till det hela. Som alltid.
Ibland tränar/lattjar jag helt plan- och prestationslöst hemma i trädgården också. Testade detta med handstående häromdagen, inte helt lätt... :-)
*Med attityd menar jag hela inställningen till styrketräningen. Ett set i taget. Att värdesätta varje repetition. Att kräma ur den där sista sega repetitionen som man nästan inte orkar. Att göra 9 stycken fastän det "kanske hade räckt med 8". För det är ju när man nästan inte orkar som man utvecklas. Den attityden är inget man skaffar sig över en natt och det är den jag jobbar mest med nu. Det går framåt!