Höstvindar ute. Mitten av augusti. Ja kompisar. Så var det alltså dags igen.
Flyttfågeln jag drar söderut imorgon efter en sommar som inte alls blev som jag tänkt mig, men som ändå fört mycket bra med sig. Lite klokare, lite starkare, lite gladare i själen nu än i juni. Lite mer målmedveten, lite mer beslutsam, lite mindre förvirrad. Har hunnit landa, tänka, känna, grubbla, bara vara (alldeles för länge nu enligt min rastlösa själs mening).
I år har jag inte den minsta ångest över att åka; jag längtar efter mitt Uppsala. Samtidigt vänjer jag mig aldrig vid att leva ett liv som innebär att jag totalt byter miljö och människor så pass ofta som jag gör. Det tär på en samtidigt som jag känner mig lyckligt lottad som har ett hem i TVÅ fantastiska städer. Jag kan inte göra annat än att säga tack till min älskade hemstad och alla inblandade för den gångna sommaren. Ni är helt fantastiska och det är ni som har den största platsen i mitt hjärta. Det är alltid vemodigt att lämna Luleå.
Jag gillar mitt val av liv, helt enkelt.
...Och ifall någon undrar över den där 100-kg-träningsvärken... Jotack. Den känns. Mycket. Hehe... :-) Körde mitt sista pass på Sensia för denna gång tidigare idag. Älskar känslan när man orkar mer än man tror, när man pressar sig liiite hårdare än man egentligen orkade. Som jag nämnt innan så tränar jag mycket pannben just nu. Imorgon får jag däremot vila både pannben och kropp; Stockholm står på schemat. Vi hörs snart kompisar, kram på er.
